Jag tyckte om The Departed. Var galet sugen på att skjuta någon (vem som helst) i huvudet direkt efter filmen. Det skvätter så fint. Ingen har någonsin varit pantad nog att ge mig en vapenlicens som tur är.
Jag och Lingan hade lösa planer på att tantfika när vi ändå var igång, men vi hamnade på Köttbullskällaren (eller som det tydligen heter, Kafé du Nord) som trots gamla anor knappast kan påstås leva upp till de strikta krav som ett äkta tantkafé måste uppfylla. På tok för mycket mysbelysning och även om köttbullsmackor av tjusigaste kvalitet hägrade högt och lågt fanns även en massa olika sorters pestodrypande ciabattas att tillgå. Värst av allt är nog att stället hade fullständiga rättigheter. Hur ska man kunna avnjuta sin Budapestbakelse under sådana omständigheter? Jag ska förhoppningsvis styra upp det hela med Patrik och testa Nöjds konditori nästa vecka istället. Där finns äkta potatisbakelser!
När vi var på väg till Köttbullskällaren (genom ruskigt regn, mitt under brinnande busväder) hojtade en försäljarkvinna genom dörren till ett stängt Saluhallen på oss. Hon krängde raskt av en påse bröd, fyra stadiga limpor, för elva kronor till oss. Vi hade inte mer kontanta medel tillgängliga och hon ville mest bli av med grejerna. Galet otippat kap. Kändes hemskt ekonomiskt och tursamt.
Jag passade också på att handla mer garn för att få klart min halsduk. Den kommer förmodligen vara ganska meningslös när jag väl avslutat den, eftersom det tydligen inte ska bli någon vinter alls i år. Men det är terapeutiskt att sticka. Nästan meditativt. Och om tankarna mot alla odds skulle fortsätta rasa i fula riktningar har man ju verktyg till hands för att lobotomera sig.
Ye, åkejrå. Jag antar att jag måste skriva något igen. Musikbloggande finns det ju folk som gör mycket bättre än jag - mina inlägg i genren har mest varit av "gosa-ner-sig-i-deprimerande-ljud"-varianten. Jag måste väl helt enkelt ta mig i kragen och inse att 2007 inte kommer börja överhuvudtaget utan min hjälp. Hittills har det varit ett trist jävla år där jag verkligen inte åstadkommit någonting, förutom att vara sjuk, jobba en smula och sura för mig själv i hemmets lugna vrå. Men jag inser ju efter kommentarerna på mitt senaste inlägg att så här kan det inte fortgå!
Jag förstår att till exempel Vanja gärna hade sett fler beskrivningar av de mystiska varelser som står att finna i en sjukhusväxel, men på den punkten är jag rädd att jag måste göra henne besviken. Jag blev lite för nojjig och tog bort mina växelinlägg. Det är möjligt att jag kan anonymblogga en smula någon annanstans när behovet att dokumentera dessa märkliga krabater och de udda liv de för blir mig övermäktigt, man får se.
Dessutom har ju Sigge till slut låtit världen skåda den nya förbättrade (återstår att se) Bloggportalen och då är ju jag i all min sifferkåthet helt enkelt tvungen att blogga loss igen. Som Dawn French beskrivit sig själv: "It's me! The little fat one with the massive ego! Mummy, mummy, look at me!"
I alla fall - igår blev isoleringen lite för mycket för mig så jag begav mig till Järntorget för att hooka med Lingan och Yrsa och försöka fika upp mina sista återstående slantar. Dessvärre var Yrsa strandad med en tysk kompis till snubben hon knullar med. Hon hade blivit satt på jobbet att "underhålla" honom. Så vi knatade Linnégatan upp och ner i piskande blåst och horisontellt regn och njöt av det vackra Göteborg.
Alltså - han var egentligen rätt trevlig, men jag var inte det minsta inställd på att försöka åstadkomma intelligent och intressant konversation (på engelska, mind you) men en vilt främmande tysk. Jag var mer på att träffa människor som jag vet står ut med mig, som Lingan, och väsa fram konstiga ljud snarare än ens prata svenska. En behållning: jag och Lingan smög omkring och viskade ”Don’t mention the war” till varandra mest hela tiden.
När vädret lugnat ner sig något gick vi vidare från Le Pain Français mot Slottsskogen för att kika på sälar och pingviner och andra fåniga djur. De håller på att bygga en ny pingvindamm där så alla fåglarna var fängslade bakom en betryggande glasruta. Även två av världens suraste pelikaner huserade där. Smart – normalt sett luktar det fan, men stanken hålls under kontroll om man har djuren bakom lås och bom. Jag blev faktiskt lite träningsinspirerad – det är ju ett grymt upplägg att jogga till säldammen, ta sig en inspirerad titt på själva målet för träningen (beach 2007, smal och slimmad som en knubbsäl) och sedan jogga hem igen. Det borde till och med en så sjukt slö människa som jag kunna åstadkomma tycker man.
Jag och Lingan gick hem till mig och åt pastagratäng med kantareller. Är det nåt jag faktiskt lyckats med under min självpåtagna husarrest så är det att smocka frysen full av galet många lunchlådor. Det känns hemskt praktiskt och kanske är ett första tecken på ett nytt och mer effektivt organiserat 2007, vem vet?
Sedan bar det av till Systembolaget vid Jaegersdorffplatsen där vi inhandlade ett gäng öl och försökte ringa våra försvinnande få vänner. Det var bara Ayla som svarade och hon mötte upp hemma hos mig med Värsta Språket – ett fint spel byggt på tv-programmet med samma namn. Även Yrsa dök upp så småningom när hon lyckats bli av med sin tysk. Hennes karl Björn bor tydligen rakt över gatan från mig, så nu måste jag skaffa gardiner så hon inte kan spionera på mig.
Vi nöjde oss ju såklart inte med öl. Jag har sedan mitt och Lingans Köpenhamnsbesök i december ett uppbåd flaskor av märket Rasputin till hands för sådana här situationer. Så det hinkades vodkadrinkar och sjöngs powerballader tills alla mådde mer eller mindre dåligt. Jag mådde nog sämst. Jag har förlorat min tilltro till Rasse alltså – läskig jävla billighetsvodka. Hittills har dagen varit en ganska töcknig bakisdimma, men jag blev glad när Lingolainen ringde upp och förslog en skön bioafton. Vi ska se The Departed så efter klockan 21.10 kan man hitta oss någonstans på Bergakungen om man vill vara med.
Idag har jag träffat Jossan för första gången sedan i somras. Hon dök upp hos mig och åt middag och kikade på film. Vi såg Borat som väl var sådär. Jag ha lite svårt för sånt där när man får skämmas å andras vägnar. Det är som när jag inte pallar att titta på Idol till exempel. Men det klart - samtidigt är det alltid roligt när man driver med de mer idiotiska amerikanska fenomenen.
Hon passade även på att förära mig denna asiatiska lilla kissekatt som säkert kommer att förändra mitt liv radikalt när dess magiska krafter kickar in. Högra tassen upp så jag kommer bli rik som ett troll, hehe.
The Beckoning Cat is the good luck charm for good business. It brings the luck, the fortune and the customers into your store. The one wih its left paw up invites customers or people. The one with its right paw up invites money or good fortune.
Det finns en fackterm för sådana här prylar. Eller jag och Terry har i alla fall en passande benämning. Det är en "leksak som vägrar ge sig". Just den här sorten pinglar lite skönt också.
Igår var jag på Kellys och träffade Lisa, Augusto, Malin och Rosa. Sedan dök Patrik upp efter släkttjohej av julkaraktär. Vi hade precis likadan svart/röd-randig Whyredtröja vilket kändes ganska fånigt. Bill och Bull liksom. Karl skulle också varit där men led av någon sorts surhet/låghet eller något ditåt. Fick även träffa Malins pojkvän Richard som jag uppenbarligen känner sedan länge och genom gamla RKU-fester. Jag var aldrig medlem, men det var han tills han blev utslängd på grund av uppenbarad trotskijstisk verksamhet eller nåt. Låter allmänt skumt hela grejen, eeh...
Det blev ingen mer avancerad utgång av kvällen vilket kanske var lika bra för jag lyckades bli mer än lovligt packad. Inte när vi var ute, men när vi tagit oss hem till mig och fått en Lisablandad drink och tittade på Hedwig and the Angry Inch. Så natten urartade i en sån där riktigt fruktansvärd orättvis bakfylla som bara jag lyckas med. Jag mådde helt enkelt tjyvens (bra ord) och sussade till femtiden på eftermiddagen.
Under aftonen har jag, Lisa och Augusto tittat på mer film (Ice Age 2, Sherrybaby och Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott). Även Karl som avsurat sig dök upp och stickade strumpor. När mitt hysteriska illamående gått över blev det faktiskt en riktigt fin bakisdag.
På hemvägen från jobbet hämtade jag min julklapp till mig själv. En iPod. Så slog mig ner och börjat pillra över en massa musik till den. För att fördriva tiden under tiden kikade jag lite på youtube och det absolut första jag fick syn på var det här lilla klippet i serien Will It Blend?. Känns som ett rätt taskigt omen...
Men jag är ändå sjukt fylld av materialistisk lycka just nu. Dags att dagsussa.
Qx hävdade att det skulle finnas någon sorts klassisk "superhjälte-story" i filmen Stonewall & Riot. Den var i så fall minimal måste man säga. Varje gång jag tänkte att dom skulle slåss så började dom knulla istället. Dessutom var det sjukt fult animerat. Besvikelse.
Booo. Lite full nu. Men har gjort en Långgata med Daniel på trevligt sätt. Dags att se aftonen an med popcorn, cola light och den förhoppningsvis förnämliga animerade porrisen Stonewall & Riot.
Jag blev lite kär i Jay Brannan. Vacker som få och halvnakna gitarrpojkar som sjunger tjusigt är ju knappast fel. Dessutom känner jag inte till någon annan som fått USA's nationalsång sjungen rakt in i röven i en trekant på film.
Såg Shortbus med Jonas på Bergakungen. Den var lite sorglig, stundtals mycket rolig och med ett lyckligt slut som jag inte riktigt kunde relatera till. Men jag kanske missförstod. Tyckte om den i vilket fall. På hemvägen regnade och blåste det så mycket att Jonas röda billighetsparaply gick sönder. Jag fryser.
Ska äta clementiner (möjligen satsumas, vet inte riktigt vad skillnaden är), dricka whiskey och lyssna på Magnetic Fields i badkaret.
Bette Davis sparkar ner Joan Crawford. Classic Hollywood action. Kikade på Whatever Happened To Baby Jane? efter Martins excellenta tips. Eller ja - i alla fall delar av den. Under tiden var jag nämligen tvungen att springa fram och tillbaka mellan vardagsrummet och sovrummet och förbanna min dator. Burken kukade ur totalt och jag var tvungen att omformattera hårddisken för att ens få igång den. Vilket ledde till en förlust av en massa film, musik och foton och det hela gjorde mig allmänt ledsen i ögat. Dessutom krånglar min anslutning mest hela tiden vilket är galet frustrerande och gör mig smått gråtfärdig av ilska och förtvivlan. Jag är på tok för nätberoende, kan inte vara sunt någonstans.
Egentligen hade jag ungefär världens bästa lilla illustration till det här, nämligen Whatever Happened To Baby Dawn? - French & Saunders geniala spoof på ovan nämnda film. Men eftersom jag uppenbarligen har fetast möjliga otursdag så verkar den vara bortplockad från Youtube. Istället bli det ett klipp jag hittade i jakten på F&S version - drag extravaganza I guess, lite småroligt på sina ställen.
Åkej, jag vet att det är trist med en massa videoposts, men det här är så fint. En gammal klassiker och en riktig favoritscen.
- Could you give us some of your political beliefs? - Kill everyone now! Condone first degree murder! Advocate cannibalism! Eat shit! Filth are my politics, filth is my life!
Jag är ganska säker på att jag tidigare skrivit om ett tillfälle när jag på Gretas dansgolv i ren frustration (och begynnande alkoholförgiftning skall tilläggas) började heila till Linda Bengtzings glada dänga Alla Flickor. Det verkar ha varit en helt naturlig reaktion för nu har även Aftonbladet uppmärksammat schlagerindustrins uppenbara kopplingar till nazismen. Detta genom en liten film på youtube. Eller så uppmärksammades kanske bara möjligheten att få någon att rasa. Med SVT lyckades man ganska bra, sämre gick det med Bert Karlsson och med Linda själv gick det inte alls. Jag lägger filmen här, men man vet ju inte hur länge den finns kvar nu när SVT rasar som bäst. Håll till godo!
Idag är det möte på jobbet. Inte för min del dock eftersom växelborden måste bemannas även under mötestid. Lika glad är jag för det. Ännu lite gladare blev jag för att min ena chef har temat i Sällskapsresan (förmodligen en av de bästa filmer som någonsin gjorts) som ringsignal på sin mobil. Svängigt.
Jag och Lingan hade lösa planer på att tantfika när vi ändå var igång, men vi hamnade på Köttbullskällaren (eller som det tydligen heter, Kafé du Nord) som trots gamla anor knappast kan påstås leva upp till de strikta krav som ett äkta tantkafé måste uppfylla. På tok för mycket mysbelysning och även om köttbullsmackor av tjusigaste kvalitet hägrade högt och lågt fanns även en massa olika sorters pestodrypande ciabattas att tillgå. Värst av allt är nog att stället hade fullständiga rättigheter. Hur ska man kunna avnjuta sin Budapestbakelse under sådana omständigheter? Jag ska förhoppningsvis styra upp det hela med Patrik och testa Nöjds konditori nästa vecka istället. Där finns äkta potatisbakelser!
