Efter min fadäs (det vill säga att jag lite väl snabbt litade på Aftonbladet) så var jag ju tvungen att kika runt lite mer på grejerna omkring Love Gods Way. Den här videon är ju smått briljant måste man säga. "Jesus, my saviour's the only man for me". Kvalitet.
Aha, det var alltså Nirvana som gjorde det. Skumt bara att alla trashtastic grungegossar jag var crushad på under gymnasietiden aldrig drabbades av håmågejjfili. Fast de kanske bara inte kommit ut än? Jag funderar på att ringa runt lite...
Everything's coming up Mattias! Om jag verkar upptagen eller inte hör av mig på ett tag är det bara för att jag ägnar mig åt ljuvlig nostalgisex i flanellskjorta.
Enligt Love Gods Ways så är nämligen just Nirvana ett av de band man bör se upp med om man inte vill råka ut för fikussmittan. Kolla hela listan här för ett stycke klassisk nätunderhållning. Jag älskar kommentaren bredvid Morrissey...
Det finns också en (betydligt kortare) lista med Safe Bands. Aftonbladet kommenterar det totalt orimliga i att Cyndi Lauper finns med på den listan, men jag tycker det är minst lika skumt att Dresden Dolls och Evanescence står med. Parollen på hemsidan (som dessutom smyckas av ett Oscar Wilde-quote och benämner honom som "reformed homosexual") är nämligen "Join Us in our efforts to rebuild the Moral Majority". Väldigt blandade budskap måste man säga, eh...
Inte nog med att Regina är slutsålt - CSS har ställt in sina spelningar i Sverige. Jag har ingen turdag idag alltså. Men det har tänts lite nya fina ljuspunkter att se fram emot som kompensation:
Andrew Bird spelar på Pustervik den 24:e mars. I mars släpps dessutom hans (av i alla fall mig) efterlängtade album "Armchair Apocrypha".
Joanna Newsom kommer till Stockholm för en spelning på China Teatern den 22:e april.
Det var mest slask på vägen hem. Dessutom är Regina Spektor uppbokat. Tre dagar innan lön föga förvånande. Jag är inte bitter, jag är komplett jävla rasande.
Det är både charmigt och lite irriterande med låtar som uteslutande framförs live. Jag hittade ett ok klipp på youtube i alla fall. Hur som helst är det ju en alldeles fantastisk låt och det ska bli underbart att höra henne halellulellujah away.
Baby Jesus you know that statue that statue of baby jesus in the window in the window of the 99 cent store last night I saw the owner kiss it and whisper in its ear I was walking home from walgreen's and he did not hear me see him and on the very very next morning all the subway cars were hallelu-leluing welcome back the baby king, the baby king all the believers they were smiling and winking at each other I could honestly say I was scared for my life
they said, all the non-believers they get to eat dirt and the believers get to spit on their graves...
you know that statue that statue of baby jesus in the window in the window of the 99 cent store they've been showing it on the news it was thirty times its size with a megaphone and a heart-shaped bruise it was hovering in the skies and all the subway cars were hallelu-lelu-leluing, hallejuah welcome back the baby king, the baby king all the believers they were smiling and winking at each other I could honestly say I was scared for my life
they said, all the non-believers they get to eat dirt and the believers get to spit on their graves... believe!...
you know that statue that statue of baby jesus in the window in the window of the 99 cent store when I woke up I ran and bought it and locked it in my closet with a little bread and water and a flashlight and a first aid kit til he grows
Det är januari. Januari är en jävla bögmånad så då måste man ha lite grejer att se fram emot. Jag har tre grejer. Spelningar nämligen.
24 januari - Magic Numbers på Trädgårn
23 februari - CSS på Sticky Fingers
4 mars - Regina Spektor på China Teatern (här räknar jag med att Lisa följer med)
Nu känns det som att det här är saker jag inte kommer komma iväg på bara för att jag skriver om dem... Jobbigt i så fall. Regina vill jag verkligen inte missa - fint att få höra Baby Jesus igen. Har inte hittat någon riktigt bra inspelning av den ännu. Jeje, det löser sig.
Åh, nu mår jag så mycket bättre. Under aftonen har jag lyssnat på hemskt mycket bra musik, tittat på Scarface på tv, läst om Marguerite Yourcenars Alexis, fått uppmuntrande sms från en söt guling och bäst av allt - underbara Jay Brannan har lagt upp en fin version av Soda Shop (låten från Shortbus) på youtube. Av någon anledning har människor haft den dåliga smaken att klaga (!) på att han alltid spelar in sina youtubevideor i bar överkropp, så han blev sur och spelade in den naken sittande på toa.
Jag har precis tittat på det åttonde avsnittet av Hope is emo (fortfarande hejdlöst roligt) på youtube och läste sedan lite av kommentarerna. Jag förundras över att det fortfarande existerar människor som tror att Hope är en "riktig" emobrud som sitter och gnäller i sitt rum och karvar sig i armarna. Bland kommentarerna dyker bland annat upp yttranden som: "SUICIDE BITCH" och "Aren't you a little old to be into emo? You look about 30.". Man diskuterar också Hopes kläder och frågar sig om hon verkligen ser särskilt emo ut, eller om hon snarare borde betraktas som goth. "She's not emo becuase she doesn't dress like one, she only acts like one. You can be an emo at any age.".
Gick vidare till hemsidan. Där finns det såklart ett forum och där pågår bland annat en livlig debatt om huruvida My Chemical Romance är emo eller ej. Jag har fortfarande inte riktigt kommit fram till vad emo är (åtminstone den svenska wikipediaartikelns neutralitet är ifrågasatt) och håller mig således till det obestridliga faktumet att My Chemical Romance är skit. Jag lyckas inte riktigt heller få grepp om vilka som hänger på Hope is emo's community - testosteronstinna men ack så studentikosa Iron Maiden-fans eller äkta praktemokids? Vilka ska tycka det här är roligt? Vilka ska bli (i typisk total ironibefrielse) förbannade?
Jag tycker Hope is emo är hemskt roligt och det är förbannat roligt att driva med pretentiösa, tvättbjörnssminkade grinungar som inte är helt säkra på which way they swing. Men samtidigt kan jag också lyssna på Conor Oberst när andan faller på - inte alltid för att fälla en tår av gnällig, övervintrad teenage angst, utan ibland bara för att jag tycker det är bra. Jag är hemskt förvirrad i den här frågan, om det är någon som känner sig lite extra insatt så får ni gärna ge exempel på vad som är emo "på riktigt". Går det överhuvudtaget inte att lyssna på någonting som är dramatiskt eller emotionellt längre utan att först omdefiniera det så att ingen skulle riskera att tolka det som emo? Usch, jag tycker verkligen inte om det där ordet. Det förringar värdet av mycket musik som är bra. Särskilt om det faktiskt kan sättas i samband med sån otrolig dynga som My Chemical Romance...
Yeye, jag bara babblar - har inget bättre för mig.
Imorgon är det som bekant årets sista dag, något som brukar innebär en viss alkoholkonsumtion och en desperat förhoppning om att ett datum kan göra saker och ting extra roliga. Det är lite lustigt det där - om man har haft ett taskigt år blir det ännu viktigare - som om en riktigt hysteriskt bra utekväll årets sista natt kan kompensera för skit man råkat ut för tidigare under året. Jag har inte känt mig sådär jättepepp på att fira i år, vill mest ha 2007 direkt. Det är något väldigt fräscht och hälsosamt med ett nytt år. Men Lisa ordnar biffen och styr upp middag imorgon så behöver inte anstränga mig ett skvatt vilket är galet skönt. Dessutom ska det tydligen bli utgång på Bam Bam, med sju DJ's och spelningar av Viva Revolución och Little Dragon. Fattar inte riktigt hur det ska få plats några gäster på båten...?
Det där blir säkert jättebra, men just nu är jag sjukt mycket mer sugen på att se Leslie & The LY's live. Jag tror att det är Leslies år i år.
One time. One Place. A spark. A shimmer. A Sensation to last the ages. A very special duet with man named Green & the Gold to hold. Do your ears decieve you? No. They do not. It IS angels. Performed at the Opry Mall Food Court.
Slött och segt på jobbet får man säga. Det finns ju en gräns för hur mycket Carl Bildt i tv-soffan och offentligt dinglande despoter man pallar. Lite väl hetsigt när Aftonbladet inte ens hinner/orkar/vill översätta bildtexterna de snott från AP...
Så i slösurfandets namn har jag istället lärt mig allt om hur en theremin fungerar. Verkar förbannat klurigt att vifta fram musik ur tomma intet, men snyggt och väldigt fifties sci-fi. Jag vill ha en. Fast bara om den är gammal och snygg. Hmm, jag läser uppenbarligen mer vettiga grejer än vad jag skriver... Jeje, man kan ju inte vara på topp jämt. Nedanför ett klämmigt litet smakprov från Lydia Kavina som jobbat med massor av storheter, bland annat herr Tom Waits.
En iPod är en behändig liten pryl måste man säga. Nu är det cirkusmusik. Mest hela tiden. Bravo pour le clown och Dresden Dolls i mina öron. Det kan aldrig vara sunt.
När det blir för mycket twee och kittiestyle juleglam känns det skönt att kunna räkna med The Knife. Nu off to Kellys. Billig öl i fina vänners lag är förhoppningsvis bästa botemedlet för julangsten.
På hemvägen från jobbet hämtade jag min julklapp till mig själv. En iPod. Så slog mig ner och börjat pillra över en massa musik till den. För att fördriva tiden under tiden kikade jag lite på youtube och det absolut första jag fick syn på var det här lilla klippet i serien Will It Blend?. Känns som ett rätt taskigt omen...
Men jag är ändå sjukt fylld av materialistisk lycka just nu. Dags att dagsussa.