Departing the apartment

Ye, åkejrå. Jag antar att jag måste skriva något igen. Musikbloggande finns det ju folk som gör mycket bättre än jag - mina inlägg i genren har mest varit av "gosa-ner-sig-i-deprimerande-ljud"-varianten. Jag måste väl helt enkelt ta mig i kragen och inse att 2007 inte kommer börja överhuvudtaget utan min hjälp. Hittills har det varit ett trist jävla år där jag verkligen inte åstadkommit någonting, förutom att vara sjuk, jobba en smula och sura för mig själv i hemmets lugna vrå. Men jag inser ju efter kommentarerna på mitt senaste inlägg att så här kan det inte fortgå!

Jag förstår att till exempel Vanja gärna hade sett fler beskrivningar av de mystiska varelser som står att finna i en sjukhusväxel, men på den punkten är jag rädd att jag måste göra henne besviken. Jag blev lite för nojjig och tog bort mina växelinlägg. Det är möjligt att jag kan anonymblogga en smula någon annanstans när behovet att dokumentera dessa märkliga krabater och de udda liv de för blir mig övermäktigt, man får se.

Dessutom har ju Sigge till slut låtit världen skåda den nya förbättrade (återstår att se) Bloggportalen och då är ju jag i all min sifferkåthet helt enkelt tvungen att blogga loss igen. Som Dawn French beskrivit sig själv: "It's me! The little fat one with the massive ego! Mummy, mummy, look at me!"

I alla fall - igår blev isoleringen lite för mycket för mig så jag begav mig till Järntorget för att hooka med Lingan och Yrsa och försöka fika upp mina sista återstående slantar. Dessvärre var Yrsa strandad med en tysk kompis till snubben hon knullar med. Hon hade blivit satt på jobbet att "underhålla" honom. Så vi knatade Linnégatan upp och ner i piskande blåst och horisontellt regn och njöt av det vackra Göteborg.

Alltså - han var egentligen rätt trevlig, men jag var inte det minsta inställd på att försöka åstadkomma intelligent och intressant konversation (på engelska, mind you) men en vilt främmande tysk. Jag var mer på att träffa människor som jag vet står ut med mig, som Lingan, och väsa fram konstiga ljud snarare än ens prata svenska. En behållning: jag och Lingan smög omkring och viskade ”Don’t mention the war” till varandra mest hela tiden.

När vädret lugnat ner sig något gick vi vidare från Le Pain Français mot Slottsskogen för att kika på sälar och pingviner och andra fåniga djur. De håller på att bygga en ny pingvindamm där så alla fåglarna var fängslade bakom en betryggande glasruta. Även två av världens suraste pelikaner huserade där. Smart – normalt sett luktar det fan, men stanken hålls under kontroll om man har djuren bakom lås och bom. Jag blev faktiskt lite träningsinspirerad – det är ju ett grymt upplägg att jogga till säldammen, ta sig en inspirerad titt på själva målet för träningen (beach 2007, smal och slimmad som en knubbsäl) och sedan jogga hem igen. Det borde till och med en så sjukt slö människa som jag kunna åstadkomma tycker man.

Jag och Lingan gick hem till mig och åt pastagratäng med kantareller. Är det nåt jag faktiskt lyckats med under min självpåtagna husarrest så är det att smocka frysen full av galet många lunchlådor. Det känns hemskt praktiskt och kanske är ett första tecken på ett nytt och mer effektivt organiserat 2007, vem vet?

Sedan bar det av till Systembolaget vid Jaegersdorffplatsen där vi inhandlade ett gäng öl och försökte ringa våra försvinnande få vänner. Det var bara Ayla som svarade och hon mötte upp hemma hos mig med Värsta Språket – ett fint spel byggt på tv-programmet med samma namn. Även Yrsa dök upp så småningom när hon lyckats bli av med sin tysk. Hennes karl Björn bor tydligen rakt över gatan från mig, så nu måste jag skaffa gardiner så hon inte kan spionera på mig.

Vi nöjde oss ju såklart inte med öl. Jag har sedan mitt och Lingans Köpenhamnsbesök i december ett uppbåd flaskor av märket Rasputin till hands för sådana här situationer. Så det hinkades vodkadrinkar och sjöngs powerballader tills alla mådde mer eller mindre dåligt. Jag mådde nog sämst. Jag har förlorat min tilltro till Rasse alltså – läskig jävla billighetsvodka. Hittills har dagen varit en ganska töcknig bakisdimma, men jag blev glad när Lingolainen ringde upp och förslog en skön bioafton. Vi ska se The Departed så efter klockan 21.10 kan man hitta oss någonstans på Bergakungen om man vill vara med.

Pussar.

Andra bloggar om: pingviner, sälar, tyskar, film, the departed,