Limpor, köttbullar och nackskott

Jag tyckte om The Departed. Var galet sugen på att skjuta någon (vem som helst) i huvudet direkt efter filmen. Det skvätter så fint. Ingen har någonsin varit pantad nog att ge mig en vapenlicens som tur är.

Jag och Lingan hade lösa planer på att tantfika när vi ändå var igång, men vi hamnade på Köttbullskällaren (eller som det tydligen heter, Kafé du Nord) som trots gamla anor knappast kan påstås leva upp till de strikta krav som ett äkta tantkafé måste uppfylla. På tok för mycket mysbelysning och även om köttbullsmackor av tjusigaste kvalitet hägrade högt och lågt fanns även en massa olika sorters pestodrypande ciabattas att tillgå. Värst av allt är nog att stället hade fullständiga rättigheter. Hur ska man kunna avnjuta sin Budapestbakelse under sådana omständigheter? Jag ska förhoppningsvis styra upp det hela med Patrik och testa Nöjds konditori nästa vecka istället. Där finns äkta potatisbakelser!

När vi var på väg till Köttbullskällaren (genom ruskigt regn, mitt under brinnande busväder) hojtade en försäljarkvinna genom dörren till ett stängt Saluhallen på oss. Hon krängde raskt av en påse bröd, fyra stadiga limpor, för elva kronor till oss. Vi hade inte mer kontanta medel tillgängliga och hon ville mest bli av med grejerna. Galet otippat kap. Kändes hemskt ekonomiskt och tursamt.

Jag passade också på att handla mer garn för att få klart min halsduk. Den kommer förmodligen vara ganska meningslös när jag väl avslutat den, eftersom det tydligen inte ska bli någon vinter alls i år. Men det är terapeutiskt att sticka. Nästan meditativt. Och om tankarna mot alla odds skulle fortsätta rasa i fula riktningar har man ju verktyg till hands för att lobotomera sig.


Andra bloggar om: potatisbakelser, tantfik, the departed, film, garn, pyssel, stickning