Segrar cynismen?

Om man bara är tillräckligt cynisk i jobbiga situationer brukar man i slutet kunna övertyga sig själv om att det är dags att göra något åt situationen, dra sig själv upp ur skiten och helt enkelt tvinga sig att må bra. Om inte bra så åtminstone bättre. Grejjen är att det krävs ju större doser av ironi, sarkasm och ett allmänt cyniskt synsätt ju mer nerjobbad situationen är och jag tror att jag satt nån sorts personlig toppnotering den här veckan. Eller så kanske det snarare är att betrakta som bottenrekord, vad vet jag? Pendlar gör man ju utav bara fan, ibland segrar peppet och ibland deppet. Men just nu känns det ganska bra i alla fall.

Jag sitter fortfarande och biter ner mina naglar i vänta på domen över min arbetssituation. Nästa vecka kommer jag att få reda på om jag får börja på Östra igen. Annars är ju Sahlgrenska helt ok, det är mest det faktum att jag får jobba jävligt mycket dagtid och då alltså får mindre OB som stör mig. Jaja, det är ju bara att vänta och se helt enkelt.

Idag är jag löjligt avundsjuk på Augusto. Han flyttade till Island i lördags. Det är väl ungefär världens koolaste ö skulle jag tro... Han var ute igår och var på samma ställe som Björk! Kvinnan jag skulle gifta mig med om jag inte vore så himla homosexuell hela tiden! (Quote från msn):"...jo, var ute på hippaste haket här och hon var där skitfull med sångaren i sigur rós och nån från múm...". Ja, det låter ju tråkigt. Själv jobbar jag på Sahlgrenska och det är ju inte heller så dumt... Jag måste helt enkelt åka och hälsa på honom något under våren.

Annars är livet egentligen inte så dumt. Vädret är grisigt, jobbet är åt helvete, men har haft najs filmkväll med Jonas i måndags, ska gå ut på fredag (kosta vad det kosta vill i fattigdomens tidsålder) och på lördag är det som sagt The Northern Overlooks releasefest. Jag borde väl försöka göra som jag gjorde förra året och dela in våren i spelningar så man kan släpa sig fram genom rusket etappvis liksom. Skutta fram till sommaren på små fristäder av konsert-eufori. Den närmsta spelningen att se fram emot är Depeche Mode i slutet på februari och jag vet inte riktigt hur jag ska stå ut ända till dess bara. Sedan vet jag inget mer förrän Calexico och Iron & Wine i maj. Det är en evighet till dess men klarar jag mig bara dit kommer allt att bli fint....

Dessutom har jag, Alex och Lingan en smått strålade kortfilmsidé. Lågbudget naturligtvis, men jag tror ju lätt att den kommer bli legendarisk. Det hela befinner sig bara på planerings- och brainstormarstadiet just nu så jag vill inte avslöja för mycket, men med vårt unika och välmenande budskap tror jag att den har stora möjligheter att gå till historien... Cahier de Cinéma kommer att dregla!