Pepp my Depp

Man noterar både skillnader och likheter när man flyttar sig mellan sjukhusen så här. Det absolut första man märker är ju att det ringer fan så mycket mer här på Sahlgrenska. Man slipper den pestiga barnakuten, men det kompenseras av andra mottagningar som är omöjliga att få kontakt med. Tro mig - du vill inte vara reumatiker i Göteborg, har du sedan urologiska och neurologiska problem kan du mer eller mindre dödförklara dig själv från början. Och det skulle ju faktiskt göra mitt jobb väldigt mycket lättare.

Men dagens stora projekt ska vara ett massivt självpepp är det tänkt. Det är konstigt att ens spirit kan knäckas så fullkomligt på så väldigt kort tid. Började ju liksom jobba på mitt nya skift i måndags. Jag har väl haft viss hjälp av Daniel dock - istället för att få varandra att härda ut känns det nästan som att vi drar ner varandra i bitterhetsträsket. Jag har pratat en del med Lingan också, som känner att hon sitter i samma uttråkade och hopplösa sits. Det måste väl ändå finnas bättre saker att ägna sin tid åt än att avundsjukt bliga på tanter med högre lön dagarna i ända?

Efter jobbet idag har jag en date med min käre fader för att inkassera lite sena julpengar. Det behövs, särskilt efter nyår. Sedan ska jag träffa Jonas för en fika och imorgon ska vi hooka upp så jag som nybliven ägare av en förträfflig dvd-spelare får inventera (dvs låna loss ur) hans filmsamling, hihi. Det blir säkert trevligt. Om man ska jobba dagtid så måste man ju se till att göra nåt kul efter jobbet - annars får ens dagliga liv till slut samma resultat som en lyckad lobotomi.

Det finns några små ljus i tunneln i alla fall. Jag hittade en KY-utbildning som jag blev lite intresserad av att söka. Den sexiga benämningen "informationsdesigner" appellerade väl en del, hehe. Fast det är egentligen inget jag vet om jag är intresserad av, men det måste ändå betecknas som nån form av framsteg att jag åtminstone ser mig omkring. Ljus nummer två: Sonja som tagit över mitt gamla treskift på Östra ska tydligen läsa nånting på Komvux under våren vilket lett till att jag har en möjligthet att norpa tillbaka det (i alla fall som vikariat). Känns ju visserligen ganska sjukt att gå som vikarie på "mitt" eget skift, men vad som helst är ju bättre än det här. Perverst nog var jag tvungen att söka det, så jag försöker intala mig själv att inte ha några förhoppningar, men det är svårt. Det är såpass stor skillnad i lön och tiderna är så mycket mer humana att jag sjukt nog skulle se det som en ynnest att få tillbaka min gamla anställning. Ibland känns det fan som att cheferna här verkligen aktivt jobbar på att bryta ner en så att man till slut ska vara tacksam för att man överhuvudtaget får komma till jobbet...

Men just det ja - inte bitter! Annan trevlig sak - den 14/1 är jag och en liten, exklusiv publik inbjuden till The Northern Overlooks releasefest för sin nya skiva. Det är ju inte utan att man känner sig utvald - nu ska man få vittna! Det är ett ganska speciellt event eftersom Hanna och Daniel tydligen inte spelat offentligt på väldigt länge. Dessutom blir det första gången - åtminstone för min del - som jag får höra deras musik med tillhörande texter och sång. Hanna kommer garanterat skriva om det i sin blogg (Daniel verkar ju tyvärr ha övergivit sin totalt) och jag kommer säkert också skriva. Bilden är (efter vad jag förstått) inte ett nytt omslag utan taget från Hannas hemsida Lupomanaro där den symboliserar en zippad kompilation av The Northern Overlooks tidigare alster.

Hmm. Även om dealen är pepp - det kan inte poängteras ofta nog - så har jag ju vanvettigt tråkigt just nu alltså. Jag har småpysslat med det här inlägget sedan jag kom i morse och nu är klockan snart ett. Det låter inte som att jag åstadkommit så mycket, men det ringer som fan så under omständigheterna har jag faktiskt varit ganska produktiv. Nu har jag hamnat i det fula dilemmat att livet känns innehållslöst och meningslöst att skriva om, men samtidigt vill jag inte sluta skriva eftersom jag då inte skulle ha nånting att ägna eftermiddagen åt... Hur sorgligt är inte det? Fan alltså - känns som att varje stycke börjar i pepp och slutar i depp, haha.

Ah, nu ger jag upp. Fortsätter sprida mitt missnöje över Karl på msn istället.