Saknad

Det är bara tisdag men hittills känns ju veckan miserabel alltså. Jag saknar Oscar. Jag vet ju att det förmodligen är bäst att vara ifrån varandra ett tag, men även om jag funderar och försöker tänka över situationen så kommer jag inte fram till något jag inte redan visste. Jag vill ha en fet epiphany! Något enkelt och uppenbart som ställer allt tillrätta igen. Meningslöst att tänka så dock.

Det känns så jävla tråkigt för i övrigt mår jag bättre än på länge. Jag är väldigt nöjd med att ha flyttat, känns roligt att bo in sig i en ny lägenhet och att fixa i ordning den. Att hösten har kommit är för en gångs skull bara skönt, det finns inga depressionsmoln på min himmel, snarare är jag inspirerad. Känner för att starta hundrafemtio projekt, dansa, umgås med vänner, gå på spelningarna jag skrev om igår och massor av andra saker. Men vem orkar upprätthålla en sån energi och glädje över småsaker om man inte får dela dem med den man tycker om?

Just nu känns det som att jag är delad på mitten, i två halvor som fortsätter fungera självständigt. En del som faktiskt är ganska lycklig och en del som längtar, värker, undrar och mår för jävligt. Jag vet att Oscar inte har det alltför lätt och att han mår dåligt. Det känns väldigt frustrerande att inte kunna hjälpa honom, men det är väl nånting jag är tvungen att lära mig att acceptera. Så länge han inte ens kan artikulera sina problem så att han förstår vad som är fel själv, hur fan ska jag kunna fatta?

Sitter på jobbet nu. När jag kommer härifrån i eftermiddag ska jag hooka upp med Lingan och se lite film. Yep, hon simulerar fortfarande. Kanske går vi till Henriksberg och träffar Daniel, Linn och (antar jag) Lena. Tydligen ska Maud ha releasefest. Man får se.