Kramorama

Idag är jag rejält kramsjuk. Som jag brukar bli när jag och Oscar jobbar så att vi går om varandra i några dagar. Det är visserligen skönt med lite ensamtid, men nu är jag bara allmänt kärlekskrank och dessutom på jobbet. Samtidigt ligger Ogge och trynar i hemmets lugna vrå - livet är orättvist... Men jag överlever väl det här med skulle jag tro.

Milla har informerat mig om ett storartat kap! 800 spänn för en symaskin på Netto. Det är egentligen mer än jag har råd med en så fattig månad som denna, men funderar ändå i min pysselhysteri på att slå till. Jag har bland annat planer på massor av kuddfodral och väskor. Man kan ju resonera så att jag har fullt tillräckligt med väskor, rent av ett hysteriskt överflöd, men vafan - en liten fetisch kan man väl få unna sig? Dessutom skulle ju dessa hemdesignade väskor ge min besatthet en mer tillfredsställande känsla av DIY och hantverk.

Egentligen har jag väl inte så mycket att skriva just nu, vill mest ha något som känns lite mer meningsfullt än att svara i telefon att pyssla med. Det ringer i och för sig ganska ordentligt, men hur kul är det liksom? Den inspiration som infunnit sig på pysselfronten har ju verkligen inte spridits vidare till min arbetsmoral - jag är mer än lovligt trött på mitt jobb... Egentligen borde jag vräka ur mig stora, feta offentliga löften om att göra mina omtentor här, men jag vågar fan inte, haha. Som regel är jag ju full of good intentions i sådana här sammanhang, men i slutänden är jag på tok för lat för att göra något åt det. Jaja - nu vet alla att jag åtminstone vill göra något åt mina ohållbara yrkesförhållanden och det är ju alltid ett steg i rätt riktning.

Jag har inte kommit igång med mitt t-shirt-målande ännu. Jag har fler planer även på den fronten. Dels borde man ju kunna måla på ovan nämnda väskor, men mina planer har mer med motiven att göra. Jag har länge varit en sucker för Man Rays fotografier och dessa borde vara relativt enkla att göra i enfärgade varianter. Min fascination för tjugo- och trettiotalskonst falnar inte. Surrealism och dada blir aldrig tråkigt. På bilden är Man Rays fotografi "Les Larmes" (Tårarna).

Nu är klockan tio och jag har varit på jobbet i två timmar och fyrtiofem minuter. Jag slutar klockan 13.30. Jag misstänker att den här dagen aldrig kommer att ta slut. Om den mot all förmodan gör det, så kommer jag ändå att vara tillbaka på jobbet från klockan 21.30 i afton. Jag antar att jag hör av mig igen då.

Auf Wiedersehen... À bientôt...