Finito

Ja, då blev det som man kunde vänta sig till slut. Hittills känns det faktiskt inte alltför jobbigt, lite lagom sorgligt kanske men inte helt traumatiskt. Jag har ju funderat en del på sista tiden hur det skulle bli, att vara ensam igen och att inte ha någon hos sig. Det är bättre såhär än att vi blir bittra fiender i alla fall.

Det är faktiskt ganska sjukt att det har varat så länge som det har gjort, hela grejjen har ju verkligen haft allt emot sig från första början. Vi skulle inte bli tillsammans, vi skulle mest må lite bättre i efterdyningarna av andra vidriga män, trösta varandra helt enkelt. Vi var fullständigt på det klara med att vi inte var varandras "typ" eller vad man ska säga. Vi har ungefär inga gemensamma intressen, lyssnar inte på samma sorts musik, gillar inte samma sorts film, har totalt olika syn på gay-världen. Med mera, i evighet, amen. Lägg till en stadig ätstörning som evig källa till bråk så blir ju det hela i längden rätt ohållbart.

Tja, vi får väl se hur jag mår i afton. Risken är ju att jag känner mig ensam och sentimental och ringer honom eller nåt, men som det känns just nu ska det faktiskt inte behövas.