Here they come - the beautiful ones

Det var hemskt mysigt. Jag har inte träffat Frida på säkert fyra år (underligt hur out-of-towners kan dra ihop människor man hela tiden haft framför näsan på sig men ändå inte träffat). Alla är snygga. Ja, för så är det - trots min fåniga mobil och särskilt dess extra fåniga blixt, hehe. Bara ta det helt enkelt. Fina vänner är bäst. Jag tror dessutom att Terry lyckades fixa en fin bild på henne och mig tillsammans och såna växer fan inte på trän så den dyker nog också upp så småningom.

Och ändå är jag smartast i världen som gick därifrån. För imorgon klockan 08.00 har min underbara frisör Monika bestämt sig för att jag är en tillräckligt trogen kund för att hon glatt tar sig till salongen två timmar innan den öppnar enbart för att klippa mig. Jag är så bra. Och imorgon förhoppningsvis löjligt snygg i själva barret.

För övrigt smäller folk smatterband och olika smällare och sånt. Jag trodde det hade blivit förbjudet? Eller i alla fall grejjer som bara låter? Efter vad jag har fattat måste det finnas nån visuell upplevelse med i dealen för att det ska vara ok med saker som låter som krig eller hur det var... Jag är nog skotträdd tror jag. Men minns fortfarande fina nyårstider med shottad baileys och hemmagjord napalm från min tretton- eller fjorton-åriga nyår... Galen skit.

Nu är det tidig natti.

Kramers

Andra bloggar om: vänner, frisyrer