Romantisissycism

Minnet av Léon blev från denna stund liksom brännpunkten för hennes trånsjuka längtan, och det flammade inom henne lika vilt och hopplöst som en övergiven lägereld på en enslig, snöig stepp. Och denna eld tydde hon sig till och rörde ständigt om bland bränderna för att den inte skulle slockna, sökte runt omkring sig efter nytt bränsle till att hålla den vid liv...

...Så småningom lade sig emellertid flammorna, antingen det nu berodde på att bränsleförrådet tog slut eller att hon kvävde elden med alltför mycket bränsle. Kärleken slocknade efter hand med avståndet, saknaden kvävdes av vanan, och det våldsamma eldsken, som en gång lyst upp hennes gråbleka himmel, fördunklades alltmer och slocknade så småningom helt...

...Men eftersom stormen alltjämt härjade i hennes inre, förbrändes så småningom lidelsen tills endast askan var kvar - och detta utan att hon fick någon hjälp utifrån eller att solen långsamt bröt fram. I stället blev det endast kolsvart natt runt omkring henne, och hon genomträngdes ända in till märgen av ensamhetens iskyla...

Ur Madame Bovary av Gustave Flaubert

Jaja... Så kan det vara.