Sad Zombie

Nu är jag ledig. Det kändes tills igår som något allmänt värt att vara glad över, men nu känns det bara lite jobbigt. Insåg att en vecka att göra vad man vill med när man inte kan komma på något att göra inte är särskilt värdefull trots allt.

Jag har varit vaken inatt - trots att jag inte jobbat. Jag vaknade vid halv nio igår kväll så hade väl inte så mycket val egentligen. Men nu har jag bestämt mig för att genomlida den här dagen i min svettiga sunkighet för att ha en chans att vända tillbaka dygnet - om så också bara för en vecka.

Så! För att sysselsätta mig (och på grund av allmän melankoli och sorgset egodepp) har jag börjat sätta ihop en fin blandskiva. Först tänkte jag att den skulle heta Sad sad songs men insåg ganska snabbt att jag inte hade tillräckligt mycket deppmusik. Alltså inte av den feta kvalitén jag letade efter - jag menar totalt jättebittra, "ingenräddningfinnsattfå" låtarna. Men det var förmodligen för att den första låten jag kom att tänka på var det galet melodramatiska, självömkande Bright Eyes-traumat Waste of Paint. Typ omöjlig att lyssna på utan att börja grina. Jag brukar inte tycka att jag är särskilt mushy men jag snyftar som ett barn av den där låten. Alltså - det här är bara första versen:

I have a friend, he is made mostly of pain.
He wakes up, drives to work, and then straight back home again.
He once cut one of my nightmares out of paper.
I thought it was beautiful, I put it on a record cover.
And I tried to tell him he had a sense of color and composition so magnificent.
And he said "Thank you, please but your flattery is truly not becoming me.
Your eyes are poor. You are blind. You see, no beauty could have come from me.
I am a waste of breath, of space, of time."

In for a good cry? Länken ovan är till gratis mp3:a och resten av texten finns här.

Ja, det fungerade hur som helst inte. Jag har alltid tänkt att jag har massor av deppmusik och det kanske stämmer till viss del - men i nästan allt sorgligt i min skivsamling finns det också något hoppfullt. Det måste väl vara positivt? Till och med när Antony får stryk så funkar det...

Anywho - nytt tema blev Semi sad soft songs. Haha - det brukar åtminstone vara ett bra tecken - alltså, att jag blir smått ironisk, det leder oftast till att deppigheten krymper och så småningom försvinner. Jag orkar till exempel skriva ett inlägg och det är ju att uppbåda någon form av inspiration i alla fall. Sedan skiter jag faktiskt i hur inspirerande det här är att läsa...

Hmm, hittills går det ganska bra för mig ändå - klockan är över fyra och jag är ju inte särskilt trött. Om man räknar lite på det så har jag ju visserligen inte varit vaken så länge, men det tiden går väldigt mycket långsammare på natten. Fyfan, vad perverst - ledig tid som förbrukas till att hålla sig vaken för att kunna gå och lägga sig i normal tid.


Så här blev skivan...

1. Daniel Johnston – Story of an artist
2. Antony & The Johnsons – Cripple and the Starfish
3. Edith Piaf – Comme moi
4. Magnetic Fields – I Looked All Over Town
5. Björk – Hyperballad (Brodsky Quartet)
6. Emmylou Harris & Gram Parsons - Love Hurts
   
7. Regina Spector – Après Moi
8. Bright Eyes – Waste of Paint
9. Rufus Wainwright – Go Or Go Ahead
10. Frida Hyvönen – You never got me right
11. The Concretes – Chico
12. Khonnor – Phone Calls From You
13. Placebo – Without You I’m Nothing
14. The Smiths – Please, Please, Please Let Me Get What I Want
15. Tom Waits – I’m your late night evening prostitute
16. The Cure – Boys Don’t Cry
17. José Gonzàles – Hand On Your Heart
18. Nina Simone – Little Girl Blue
19. Broadcast – Oh How I Miss You
20. Belle & Sebastian – The Chalet Lines