Bögstryk

Nu har jag äntligen läst Johan Hiltons bok No tears for queers. Det har jag tänkt göra sen den kom men inte kommit mig för. Hittade den lägligt nog på Pocketshop när jag skulle sitta och häcka på tåget till Stockholm. Så nu vet jag vad jag borde varit rädd för i alla tider, haha. Nej, det klart att jag varit med om hotfulla situationer (fast inte så ofta som vuxen, mest på mellanstadiet. Livet är inte så kul när alla andra inser att man är bög innan man gör det själv, i alla fall inte på det ljuva åttiotalet). Det känns som att de flesta homosexuella (både bögar och flator) på ett eller annat sätt upplevt en hotfull eller våldsam situation som utlöst på grund av deras sexuella läggning, men boken kändes ändå som en ögonöppnare. Jag är ju inte helt naiv, men fick en del att tänka på.

Mest intressant var diskussionen om male bonding och heterosexuella mäns homosociala umgänge. Att de kan bli närmre än bröder i sitt förhållande till varandra, att det enda som egentligen skiljer dom från bögar är att dom inte har sex. Manligheten står för allt som är bra i ett sådant förhållande och därför blir det nödvändigt att extra tydligt markera ett avståndstagande från allt vad bögar och fjollor och "feminint" beteende heter. Just detta kan alltså leda fram till situationer där bögknackning blir ett sätt att bekräfta sin maskuliniet. Hilton citerar Hans Knutagård, RFSL:

För att uppnå den eftersträvansvärda maskuliniteten måste man lära sig att hata det icke-normala, det som inte är heteronormativt. Homofientliga hatbrottsutövare behöver homosexuella i konstruerandet av sin maskulinitet och därför kvittar det vem det är. Därför är de benägna att söka upp homosexuella eller befinna sig på homosexuella platser.

Jag tycker just det där sista är så ruskigt, att låta någon helt oskyldig ställa upp med bekräftelse liksom. Obehagligt som fan. Något som också är obehagligt är Westboro Baptist Church (som jag inte tänker länka till, det får man leta upp själv).De blev extra aktuella i Sverige under förra hösten då rättegången mot pastor Åke Green pågick och de propagerade för hans sak under parollen "God hates Sweden". Charming innit? Hilton går igenom ett gäng av deras mest hysteriska aktioner och det är som alltid med skräckblandad fascination man förfasas över osmakligheterna bland tvättäkta fanatiker.

Yeye - även om jag var sist med att läsa den: klart läsvärd och intressant, rekommenderas.