En levande klump

Hittills har dagen varit precis som mitt senaste dubbelpass, innan jag gick på mini-semester. Någon sorts seg dvala där man ändå lyckas arbeta på något skumt sätt. Det kanske är det som krävs för att man ska palla det här jobbet? Att hjärnan är förvandlad till en tvättsvamp liksom, inte som suger åt sig intryck eller så utan mer som en stor, slafsig, tung, vattenfylld klump som lite soft flyter omkring längst ner i kraniet. Det känns behagligt ett tag tills man börjar gäspa folk i örat.

I min ljuva ungdom - det här är mycket länge sedan - läste jag en lite rolig bok av P.C. Jersild som heter En Levande Själ. En dystopisk historia om en hjärna som lever i ett akvarium på ett forskningslaboratorium som försöker framställa biologisk artificiell intelligens eller vad man ska säga. Man får följa den här hjärnan (Ypsilon, vilket tyder på att den är en i raden många tidigare misslyckanden) och hur professorerna och biologerna mixtrar med den. I slutet av boken splitsas hans högra hjärnhalva ihop med hans efterföljares (Omegas) högra del. Detta för att skapa en perfekt logisk mackapär att använda till nåt jag inte kommer ihåg. Men - det intressanta nämns i en liten passage om vad som hände med de vänstra halvorna. Mest av ren nyfikenhet fogade läkarna samman även dessa bitar och skapade ett bubblande, gråtmilt litet känslomonster som ställdes ut på något tivoli till allmänhetens skräckblandade fascination.

Jag försöker bara förklara hur det känns. Jag känner mig lite som vänsterklumpen. Sjukt nog är det faktiskt inte helt obehagligt. Om forskningen bara framskridit tillräckligt långt när jag kolar ska jag donera the ol' noggin' till vetenskapen.

good-biiiiike