Acccelerator The Big One 2006

Igår var det äntligen dags för Accelerator. Jag tog sällskap genom staden med Hanna. Trots att vi är grannar så var det ett tag sedan vi sågs, så på vägen hann vi avverka ämnen som fotbolls-VM och de tjusiga karlar som deltar i det, de tjusiga karlar som finns på hemmaplan och som inte alltid är så lätta att förstå sig på, sommarvärmen, musiken man vill höra och den man vill slippa höra med mera.

Väl på plats mötte vi upp Jonas, Daniel och Lena. För övrigt - alla tyckte naturligtvis att min nya frisyr var vansinnigt tjusig. Vi hade bestämt oss för att skippa de två första spelningarna, så väl inne behövdes bara en öl för att man skulle känna sig redo för Regina Spektor. Det var inget annat än hur-bra-som-helst. Hon är så fantastiskt söt och såg bara strålande lycklig och glad ut hela spelningen. Jag tog lite bilder med samma värdelösa resultat som vanligt (tror fan att kameran i min nya mobil tar bättre foton vilket borde vara någon slags teknisk skandal). Min mobil fick även stå till tjänst med världens minsta 20-sekunders bootleg av refrängen till Fidelity (nedan framförd på Conan O'brien) som numera tjänstgör som ringsignal.



Daniel, Hanna och Lena kikade på Josephine Foster och jag och Jonas softade utanför i väntan på Jenny Lewis with the Watson Twins. Dom hade tjusiga matchande paljettklänningar, vilket var tur för dom - både jag och Hanna hade enats om att kräva pengarna tillbaka om dom inte hade levt upp till tvillingdealen. Det var också en strålande spelning, innehållande en cover på The Travelling Wilburrys gamla dänga Handle With Care feat. Ben Gibbard i Death Cab For Cutie, svängiga små koreografier (vad fint saker blir med tvillingar!), ett à capella nummer och en riktigt snygg avslutning där bandmedlemmarna lämnade scenen en efter en tills bara trummisen var kvar. Kändes helt arenarock sjukt nog, haha.

Sedan tog Vashti Bunyan vid. Det orkade jag inte riktigt med, man blir ganska seg av värmen inne på trägårn alltså. Dessutom är den lilla lokalen inte särskilt bra under Acceleratorförhållanden - det är massor av biljud och det blev inte bättre av att The Spinto Band spelade på utomhusscenen. Man var tvungen att ta sig allra längst fram i en återvändsgränd-lokal där det var lätt 40 grader varmt för att lyssna till sövande flumfolk och det funkade inte för mig, haha. Men jag blev samtidigt mer beslutsam gällande min föresats att lyssna lite mer på henne - en människa med trogna fans som Joanna Newsom och Devendra Banhart kan ju inte vara helt fel alltså.

Efter detta hade vi lite ledigt, det var ingen som var särskilt sugen på Arctic Monkeys. Jag har faktiskt inte hört någonting, men de har hypats så hysteriskt så man blir ju helt off. Vad är grejen med att alla brittiska band som får lite mediautrymme ständigt klassas som "det bästa bandet någonsin"? Jag kanske är väl skeptisk, men det känns faktiskt inte riktigt rimligt... Hursom helst passade vi på att lämna området en sväng för en matbit. Vi var tillbaka lagom till The Essex Green som började spela 21.30 på utomhusscenen. Det var väl lagom svängigt men kändes ändå... svettigt på nåt sätt. Lite oengagerat kanske? Jag har inte lyssnat så mycket på dom så hade väl inga direkta hitar att vänta på i och för sig. Annars var det hemskt trevligt med en söt jeansrumpa (hur fan får man snyggt aschle i ett par cheap monday jeans?) som tiggde cigaretter så konserten var ändå inte misslyckad, hehe.

Nu var det dags för Death Cab For Cutie med legendariske Ben Gibbard i spetsen. Han är onekligen en svängig och energisk liten karl. Det var inte jag. Jag traskade glatt fram bland de första raderna av publik, men efter fyra låtar pallade inte mina illa åtgånga fossingar och min i övrigt svettiga lekamen med mera. Så jag begav mig ut igen, köpte en öl och önskade att det var riktig festival - alltså festival som inte tar slut, festival när det luktar sommar/öl/bajamaja/braj, festival som gör att man inte måste se allt på samma kväll och så vidare. När man har en kall öl och får sitta ner är det nästan skönt att ha ont i fötterna.

Åkej - jag är lite sur över min egen klenhet och att jag missade större delen av en bra spelning, men i övrigt är jag väldigt nöjd med årets Accelerator. Det jag mest av allt ville se var ju Regina och Jenny och dom uppfyllde alla förväntingar. Jag tröstar mig med att Ben Gibbard ska spela in nytt med The Postal Service under året och ser med spänning fram emot deras nya skiva. En på hela taget magnifik afton.

Imorgon ska jag iväg till Lingans land. Tamigfan!

Tjing!