Han med foten i klaveret

Jag läser en novellsamling av Saul Bellow som heter Han med foten i klaveret (Him with his foot in his mouth and other short stories). Titelnovellen är ett brev från en äldre man som försöker rentvå sig själv, eller åtminstone förklara en klumpig kommentar han hävt ur sig till en bibliotikarie 35 år tidigare. Han ser det nästan som en sjukdom och ger exempel på flera andra tillfällen under sitt långa liv då han inte kunnat hejda sina lustiga kommentarer och sårande anmärkningar. Han kallar dem för "attacker" eller "anfall". Anledningen till att han bekänner skuld och ber om ursäkt för just bibliotikarien är att han känner att hon verkligen inte gav honom någon som helst anledning att förolämpa henne.

Jag fick just nu på lunchen ett sådant "anfall". Ibland händer det att man inte kan låta bli att säga sånt som man vet är väldigt dumt, onödigt och sårande. Jag har lätt för att ta åt mig den här teorin som liksom befriar en från skuld, att det skulle vara nån sorts syndrom liknande tourettes, fast med en viss udd av snillrikedom och eftertänksamhet istället för bara oartikulerade obsceniteter och tics. Men jag vet ju att det vore att lura sig själv och enda anledningen till att jag tänker så är att idén för mig är ny och aktuell och skulle göra det enkelt att dra sig från ansvaret och skammen. Därför denna lilla eftermiddagsbikt.

Jag gick under lunchrasten ut för att ta en cigarett och på en bänk utanför huvudingången till sjukhuset (denna gången trilskades av någon anledning inte dörrarna) satt en man och rökte. Han kunde varit allt mellan 40 och 70 år, men jag skulle väl tro att det var närmare 40 och att hans ivriga blossande var det som orsakat hans i förtid åldrade utseende. Faktum är att han var en ganska motbjudande syn iklädd en skrynklig sjukhus-outfit med en nål i handryggen och en så kallad ishockeyfrisyr svettigt stramande över den blekt degiga nacken. Det var visserligen inget jag brydde mig om, det sitter ofta patienter utanför och röker. Men efter att jag rökt klart min cigarett och skulle gå tillbaka in så var han tvungen att komma med en av dessa eviga, onödiga, totalt överflödiga kommentarer som man inte kan låta bli att svara på.

Mannen: - "Det är inte bra att röka".
Jag: - "Nä, jag ser det".

Förlåt.