You go disco and I'll go my way

Efter att jag jobbat natten mellan onsdag och torsdag tog jag som vanligt spårvagnen hem komplett mör i huvudet. Det är lite ansträngande att jobba nätter på sommaren eftersom man får så lite sömn, det är rätt svårt att somna när det är massa ljust och fåglarna kvittrar och annat sånt där. Men mellan de spontant uppkomna tillstånden av medvetslöshet på vagnen lyckades jag i alla fall läsa i Metro att Belle and Sebastian skulle signera skivor och ha lite minikonsert på Bengans under eftermiddagen innan den riktiga spelningen på Trägårn. Så jag mejlade Jonas innan jag somnade och vi bestämde oss för att lägga ett Bengansbesök till dagens planer.

När jag väl somnat så sov jag fanimig järnet (behövdes som sagt) till klockan var typ 1530 och sedan dök Jonas upp efter jobbet runt halv sex. Efter lite oohande och aahande över min nya finfina dator och lattjande med webbkameran spankulerade vi således iväg till Bengans. Vi missade själva konserten (och, misstänker jag, tack vare det den värsta störtfloden av pandaanleten och emokids) men jag fick i alla fall tagit några bilder med den vanliga kvalitet jag brukar prestera. Det kändes lite fånigt, typ här står jag och fotar djur-i-bur eller nåt. Jag har aldrig riktigt pallat den där kändis-autografjägar-grejen. Hade jag haft lite sundare finanser hade jag kanske köpt senaste singeln The Blues Are Still Blue och ställt mig i kön med de andra barnen, det var ju trots allt en av få chanser att få samtliga autografer och prata med bandet och så vidare, men varför skulle jag göra det? Innan spelningen visste jag knappt hur någon av dom såg ut men jag har ju alltid gillat musiken ändå. Att försöka bli polarn pal med Stuart eller Sarah på fem minuter på Bengans skulle ju inte förändra mitt förhållande till dom. Dessutom skulle jag inte komma på nåt smart att säga... Nu har jag kollat Bengans hemsida i efterhand och där ska man tydligen kunna beställa signerade ex så då hade man ju inte ens behövt gå dit, hahaha.

Efter en snabb fika på Java (mmm, morotskaka) så bar det då av till spelningen på Trägårn. Intressant är att Isobel Campbell (tidigare B&S-medlem) spelar med Mark Lanegan på Trägårn lördagen den 27/5. Hehe, smidigt att surfa på sitt tidigare bands turné måste man säga, jag blev i alla fall fett inspirerad att gå och se henne. Jag hämtade hem skivan Ballad of the Broken Seas (helt jävla snålt och olagligt, jag vet) så har ju en vecka på mig att lyssna in mig. Om man klickar vidare från länken ovan kan man tjuvlyssna på Deus Ibi Est. Det skulle visserligen skrinlägga mina koloni-planer men det får det faktiskt göra i så fall. Koloni återkommer, men det vet man inte när Isobel gör.

Hursomhelst - efter lite köande kom vi in på Trägårn och köpte varsin öl. Vi bligade lite på merchandise, det fanns fina t-shirts som det stod "Scotland is for me" på med en regnbåge, men storlekarna var skumma. Lite tur var väl det för några såna inköp fanns egentligen inte plats för i min budget. Jag hade kunnat ha en girlie L storlek, men tog mitt förnuft till fånga och den skrala kassan segrade. Jonas funderade på att köpa den istället men för honom blev den för kort. Sedan var det Suburban Kids With Biblical Names (kolla bloggen för info) som förband och det svängde ju en smula. Kände igen två hitar, men det känns som att det finns massor av band som låter ungefär sådär så det var väl inte så jätteimponerande. I alla fall inte med tanke på vad som väntade.

Innan B&S gick på passade vi på att kiss-å-rökpausa lite. Jag räknar alltid med att det ska dyka upp en massa människor som jag känner på en sådan här spelning, typ kompisar från förr och liknande, men hittills hade jag inte sett en käft jag kände. Så då var det lite roligt att stöta på Josefine Salén. Henne har jag inte träffat på en smärre evighet så det hela kändes kanske lite kallpratigt, men ändå ok. Hon skulle höra av sig om en fika eller så...och det får man ju se hur/när/om det blir, heh.

Själva spelningen var precis så fin som man kunde förvänta sig. Allt var mysigt, skottish och allmänt popfint, haha. Dom inledde med The Stars of Track and Field och det var alldeles underbart. Mina favoritskivor är Tigermilk och If You're Feeling Sinister så till viss del väntade man väl mer eller mindre omedvetet på gamla klassiker under hela konserten. Med det menar jag inte att de nyare grejerna är kassa, blandningen spelningen igenom var faktiskt helt ok och låtar som Sukie In The Graveyard och We Are The Sleepyheads (en av mina favoriter på nya skivan) stod sig fint ihop med det gamla materialet. Det håller inte riktigt GP's sure recensent med om dock, men han verkade mest ha snöat in på jämförelser med nån konsert för åtta år sedan. Fantastiskt trevligt var det också att få höra Electronic Renaissance. Jag tror att det var den första låten jag hörde med bandet och trots att den skiljer sig rätt rejält från Belle and Sebastians övriga repertoar så blev jag ett fan direkt. Jag har tidigare funderat på hur dom skulle framföra den live. Det blev minsann så blippigt och fint som på skivan, haha. Fast på nåt annat sätt hade man ju knappast kunnat göra det - det går ju inte riktigt att framföra en låt om att leka med elektronik akustiskt eller totalt bloppbefriat.

Senast jag var på spelning i Trägårns lokaler var på Accelerator 2005. Då såg vi bland annat Joanna Newsom (bilder från spelningen här). Det var i början på juli och typ 700 grader varmt ute, jag höll på att fullkomligt rinna bort där framme vid scenkanten. Det visade sig att det är varmt på Trägårn oavsett hur det är ute och även om det inte var fullt så illa nu i torsdags så pallade inte Jonas värmen och blev smått svimfärdig under ett par snurriga sekunder. Så då fick vi helt enkelt ta oss bakåt och leta reda på en lite svalare och luftigare oas vid baren. Extranumren såg vi således på lite större avstånd från scenen, men då bjöds vi som kompensation på en underhållande stund när Stuart inte orkade sjunga första versen i The State I Am In och istället lät människor i de främre leden göra det åt honom. Gulligt, men helt åt helvete falskt, i alla fall sista raden... Brrr.... Dom avslutade med hiten från nya skivan, Funny Little Frog och till slut The Boy Wtih The Arab Strap. Tjusigt värre.

På tal om Accelerator så låter det som en schysst upplevelse även i år. The Essex Green, Death Cab For Cutie, Arctic Monkeys, Vashti Bunyan bland annat kommer att spela. Det skulle mycket väl kunna bli fantastiskt, men man får se vad som kommer att ske. Är ju fortfarande lite sugen på Arvikafestivalen och två såna events under en månad har nog jag (Mr Fattig Krake 2006) inte råd med dessvärre.

Med tanke på stackars Jonas plötsliga vimmelkantighet kom vi fram till att det kanske vore en smart idé att avsluta dagen med en matbit. En torsdag strax över tolv återstår inte så många valmöjligheter utöver McDonald's så det fick det bli helt enkelt. Jag äter verkligen aldrig där så jag blev lite sur och ganska förvånad över att dom tagit bort de senaste vegetariska alternativet, Veggie McNuggets eller vafan dom kan tänkas ha hetat. Lite skumt att inte ha något vegetariskt alternativ alls tycker jag, även om det är McDonald's vi pratar om. Så det fick bli fisk för min del.

Nu har jag bloggat mig sönder och samman, så nu får det snart vara nog. Vill bara tillägga att FbH, det vill säga Flickebarnet Hermansson, numera även begåvats med ett förnamn - hon ska heta Thea. Det är väldigt vackert precis som hon.

Ta-ra