Islossning
För ett par dagar sedan så tänkte jag att jag ska låta bli att känna saker överhuvudtaget. Bli en isklump och försöka göra något åt annat i mitt liv, som till exempel min trista jobbsituation och min taskiga ekonomi. Sagt och gjort så har jag faktiskt jobbat upp engagemanget till en såpass nivå att jag fick sökt ett gäng nätkurser på ett par universitet. Tror väl inte att detta förändrar min verklighet något särskilt, men känns ändå som ett steg i rätt riktning (dvs bort från växeln). Detta är all fine and dandy, men jag kan inte koppla på isklumpsläget ordentligt. Det är jobbigt...
Fan - allt som oftast ser mina blogginlägg ut som ett sökande efter lösningar på mer eller mindre akuta problem. Ett av de största problemen är dock att jag egentligen aldrig lyckas formulera vad som är det grundläggande felet. Fast om jag kunde det så skulle det kanske inte vara så smart att splasha ut det här i och för sig - skulle nog bara skapa ännu mer problem, heh.
Isklumpsvarianten är mest ett försök att känna mig content med mig själv för en gångs skull, att inte alltid tro att jag kan hitta lösningen på vad som känns jobbigt för mig hos andra människor. Om man kan få det att fungera så är det ju en väldigt fin grej som skulle göra livet mycket enklare. Man skulle kunna kapa bort desperationen från förhållanden (eller från tillvaron i allmänhet) genom att känna sig komplett utan andra människor. Ett förhållande skulle faktiskt kunna bli riktigt schysst om man inte ständigt var rädd för att något skulle gå åt helvete/förväntade sig för mycket/inte var så beroende. Man kan dock fråga sig om detta överhuvutaget är en rimlig teori. Går det att leva sitt liv utan andra människor? Eller åtminstone utan att ständigt vara upptagen av att tänka på vad andra människor gör, hur de resonerar och känner och tänker? Att istället i första rummet se till sig själv? Uppenbarligen fixar folk det här utan större problem. Det är mest jag som inte har försökt mig på det bara.
Nu menar jag inte det här som något jättedrastiskt eremitdrag från min sida, det skulle jag nog aldrig stå ut med i vilket fall. Men jag har börjat inse att de flesta människor lever sitt liv. I min stora dumhet känns det som att jag alltid har väntat på den fantastiska, stora kärleken som per automatik rättar upp allt som känns knas i hela min tillvaro och gör precis allting bra på en gång. Hur skulle det kunna vara möjligt? Andra männsikor som har en fling fortsätter att söka nya jobb, utbildningar, utmaningar etc. Exempel: När jag kom ut och blev tillsammans med Robert så slutade jag jobba på cafét där jag jobbade, mest för att han ändå var arbetslös och det var mycket trevligare att ligga kvar i sängen när det snöade ute klockan åtta på morgonen. Jag resonerade väl mest på det sättet att nu var det liksom klart, allt hade fixat sig och jag hade minsann pojkvän. Hur sjukt är inte det?
Det idiotiska är att jag på nåt sätt aldrig riktigt lyckats släppa min romantiska bild av det perfekta förhållandet (eller egentligen vilket förhållande som helst, när jag blir kär blir jag det ordentligt). Varför gör jag så här? Vem fan är jag liksom - Barbara Cartland? Kanske inte så dumt egentligen - hon är visserligen 800 år gammal (om hon inte redan har kolat), men hon lär ju ha rätt fett med deg, hehe... Hursomhelst - om alla människors utveckling är som min (och jag bara är lite långsammare än flertalet eller nåt) så börjar jag få en ruskig aning om hur vissa individer mot alla odds har en alldeles naturlig plats i samhället. Jag pratar i det här sammanhanget om den del av mänskligheten som jag själv tillhör - bögjävlarna - och de specifika individer jag syftar på är naturligtvis - ja, just det: de äckliga gammelbögarna. Det är så här de blir till! Jag menar - om man till slut inser att den romantiska bilden man haft av den stora kärleken inte existerar (jag menar inte att låta cynisk, men hur ska jag annars formulera?), då kommer man bli tvungen att på äldre dagar knulla runt och ha casual små flings som man vet inte leder nånstans, helt enkelt för att tillfredsställa de naturliga behov som trots all isklumpsteori alltid kommer att finnas där. Samtidigt så är det ett mycket mer praktiskt sätt att närma sig andra människor, det tar inte lika mycket tid från tillfällen att tjäna pengar, utbilda sig, förkovra sig i ädla konster och de andra sätt att förstora sitt ständigt växande ego man kan skaffa sig som ambitiös isklump.
Åh herregud... Förr eller senare vaknar jag upp 50 år gammal, sönderrökt med syrgastub på ryggen (jepp, sluta-röka-planen fortfarande på is), vilt bligande på knappt studentexaminerade gossebarn. Fyfan alltså... Man får ju verkligen hoppas att allt isklumpandet leder till att man skaffat en jävla massa pengar alltså. Det är nog bara Barbara Cartland som lyckas vara en romantic fuckwit och stenrik samtidigt. Hmm - jag kommer inte fram till någonting verkar det som. Är jag för eller emot isklumpen? Jag har verkligen ingen aning. Men den senaste veckan har jag tänkt mycket på en låt. Den är kanske inte särskilt pro isklump, men jag tycker att den visar upp det självförtroende jag skulle vilja ha. Eller den beskriver åtminstone på ett enkelt och vackert sätt ett tillkortakommande i det självförtroendet och en vilja att inte göra om tidigare misstag.
How could I be so immature?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar