Tom, kaos, galen

Jag vet inte hur jag ska göra för att skriva om det här. Det har tagit mig så hårt. Som det är just nu kan jag inte riktigt sluta gråta.

Förra veckan var så hemsk. Jag och Oscar kunde inte prata om någonting. Han mådde så dåligt och jag kunde inte göra något för att det skulle bli bättre. På torsdagen åkte jag in till stan för att käka middag med mamma. Jag var borta i ungefär två timmar och på väg hem kände jag mig helt tom. Jag trodde att Oscar inte skulle vara kvar hemma, utan att han skulle ha åkt till Hanna för att bo där. Det är sådant vi har försökt med tidigare när det liksom har blivit för mycket. Vänta några dagar och se om man kan prata bättre. Men han var kvar.

Jag öppnade dörren till lägenheten och hittade honom i hallen. Han satt på en stol och hela vänsterarmen var blodig efter en massa skärsår. Han grät. Samtidigt var han i telefon med sin pappa. Han hade ringt ambulans själv och jag höll om honom medan vi väntade på att den skulle komma. Under tiden berättade han vilka tabletter han hade tagit och hur många. Jag försökte hålla det i huvudet men det mesta försvann eftersom allting bara snurrade. Han skrek hela tiden att han ville dö, att han inte förtjänade att älskas och han kunde inte sluta skaka.

När vi hade kommit till Järntorget blev han väldigt mycket tröttare och vi fick stanna för att ambulanspersonalen skulle kunna lägga honom ner. Sedan fortsatte vi med blåljus och i 150 km/h. Väl framme på Östra togs han direkt in på OP1:an där dom tog blodgas och toxprover. Då var han medvetslös. Medicinjouren frågade ut mig om vad han hade tagit och jag försökte komma ihåg, men jag kunde inte sluta gråta. Hanna kom dit. Vi fick vänta i ett anhörigrum och dom flyttade honom till hjärtrummet. Det var tydligen bättre att vi inte var med när han magpumpades och intuberades eftersom det tydligen är ganska obehagligt att se. Morsan hade ringt mig när vi var i ambulansen och hon kom upp till sjukhuset.

Han flyttades till IVA och jag fick prata igenom saker med narkosjouren. Det såg så hemskt ut. Min lille låg där, med massor av sår över hela armen, en slang i halsen, kopplad till en hjärtmonitor. Jag ville bara stanna hos honom, men jag var tvungen att åka hem eftersom jag skulle direkt till min morbrors begravning dagen efter.

Fredagen var helt sjuk. Jag försökte trösta morsan och mormor, samtidigt som jag grinade mest hela tiden själv. Träffade hela tjocka släkten och alla var jätteledsna. Samtidigt ville jag bara därifrån för att kunna åka tillbaka till sjukhuset.

Nu ligger Oscar på Lillhagen för tredje gången i år. Tredje gången gillt uttrycker han det och han kommer att flytta norrut när han blir utskriven. Jag vet inte vad som händer och hur det kommer att bli, vet bara att jag älskar honom och att jag inte kunnat sluta gråta på en vecka. Jag saknar honom så mycket att det gör fysiskt ont.

Orkar inte skriva mer nu, får återkomma när jag vet mer. Nu vet jag ingenting.