Milen

En mil är längre än man tror. Mycket längre. Det är ju fan sanslöst vad klen man är egentligen! Jag och Lingan gav oss av vid gott mod, med oömma kläder och solsken i blick, men kom tillbaka med noll kräm i benen, bös i luggen och hade gått ner ca 40 gram i ren och skär livslust. Vi tog oss ju runt i alla fall, men hade aldrig trott att det skulle vara så segt. Nu har ju visserligen jag och Lingan en tendens att tjata loss en del och så fort vi började inse att milen var längre än väntat började vi gny om vår stora olycka. Detta kan ha bidragit till att det tog ännu längre tid än beräknat. Hursomhelst startade vi som synes 16:21:10.

Redan innan vi passerat en kilometer såg jag mitt första djur! Då räknar jag bort sniglar och annat krafs som mest gjorde spåret oframkomligt hela vägen. Ett äkta rådjur (eller annat ditåt, jag är inte expert). Svår att fånga på bild uppen-barligen, de är skygga rådjuren, men röven kom åtminstone med. Jag minns inte om det var det här med röven som ledde oss in på ett av dagens samtalsämnen, nämligen en person Lingan jobbar med. Lingan jobbar inom hemsjukvården (eller ditåt, kan inte terminologin) och den här personen hade bett henne "ta lite mer kring anus" när hon blev tvättad. Säger man verkligen så? Hon hade även undrat hur det kom sig att Lingan fattade vad hon menade, talade hon möjligen latin?

Nu kom vi äntligen till den del av spåret som leder in på själva milen, dvs den del av motionsspåret som viker av från femkilometersspåret. Vi kände oss (som synes) förbannat nöjda med oss själva när vi vek av på den hårda, gröna slingan. Koolt. Fullt så roligt var det ju inte ca hundra meter senare då en skylt med markeringen "2 km" stod lite hånfullt placerad bredvid vägen. Hmm, bara åtta kvar. Vi var dock fortfarande vid förvånanstvärt gott mod, vi hade ju fortfarande inte tagit rast för att dricka kaffe. Det skulle komma lite längre fram, vid det som numera är känt som "smultronstället". Inte för att där växte smultron, inte för att det låg något extra verkligen super-idylliskt över just den platsen. Möjligen skulle man kunna dra några sega Bergman-paralleller om total ångest, men sanningen var väl snarare att vi helt enkelt inte orkade gå längre.

Innan dess fick vi dock syn på dagens andra djur. Jag tror iaf att det är ett djur, nåt litet och ludet med stora fötter är det i alla fall. Pep gjorde den. Jag tror att det är en dront. I samma veva ringde mobilen och jag tackade glatt ja till att dricka öl med Malin under kvällen. Några kilometer senare insåg jag att det inte fanns en chans i helvete att jag skulle orka röra mig senare under kvällen så fick avboka. Det här med motion alltså... Ska det verkligen behöva leda till massiva alkoholförluster? Jag hade ju inte ens hunnit tillbaka innan systemet stängde...

Då nådde vi äntligen fram till smultronstället. Ja - en sten helt enkelt. Det fick duga. Vi körde i oss en halvliter kaffe, varsin banan, ringde våra respektive karlar och skröt om hur hårda vi var. Vi funderade också på varför inte människor är som björnar. Tänk vad praktiskt det hade varit att kunna svulla hela sommaren, nana på vintern och komma ut slank och fräsch (kanske något blek) lagom till beach 2006! Styrkta både i benen och i anden gav vi oss vidare mot 5-kilometersmarkeringen. Halvvägs alltså. Ungefär här började hela skogen ta en smått Bauersk vändning i sin fason och karaktär. Det kanske skog gör? Mossa och RV (that is rotvälta). Det måste ha stormat nåt helt hysteriskt i sommar, fanns ju fan inte ett träd som stod upp. Det var också här som jag på allvar började misstänka att jag förlorat allt vett och sans, att jag faktiskt hallucinerade av ren utmattning. Men så insåg jag att det faktiskt finns folk som klarar av att inte bara ge sig ut i skog och mark för att motionera, utan som även har ork kvar att försöka åstadkomma nån sorts konstverk.

Kraft och styrka är två väldigt vaga begrepp, i alla fall i min och Lingans värld. Vid det här laget gick all energi i vågor, ena sekunden var man dödstrött och nästa nära spurten. På bilden (som är tagen vid smultronstället) ser Lingan väldigt uppgiven ut, men det beror nog inte så mycket på förlorad kräm i benen, utan snarare på insikten att människor inte är björnar. Sorgligt men sant. Nu hade hela exkursionen fått en stämning av ren överlevnad över sig. Det gällde helt enkelt att ta sig tillbaka till civilisationen helskinnad. Fattar fortfarande inte att en mil kan vara så jävla långt. Alltså - trodde att man lätt traskade en mil i jakt på ett par jeans eller liknande inne i stan? Fast det kanske är själva känslan av djur och natur, motionsspår och att man går för gåendets skull som gör det, vem vet?

Vi gick i mål. Till slut. Ett tag trodde jag att vi skulle bli tvungna att övernatta i skogen. Är dock lite besviken att dom inte spelade "The winner takes it all" vid målgången. Den är så bitterljuv. Lingan ville ha "We are the champions". Istället möttes vi sjukt nog av ett kompani människor vilt åmandes på marken till Zappa! Hur jävla otippat är inte det? "...watch me now, 'cause I'm going down..." osv. Det visade sig vara nån sorts gratisgympa som hade pågått hela sommaren och som både jag och Lingan (som de friskusar vi är) totalt hade missat. Det gick ju inte att undgå att bli lite besviken alltså. Här har man knatat, med fara för liv och lem, över stock och sten genom urskogen, när man helt enkelt hade kunnat stanna kvar i Skatås å tänja och sträcka lite. Hrmpf!

Och jaa - sluttiden var väl inte helt strålande kanske, men dra bort iaf tjugo minuter för kaffe vid smultronstället och åtminstone tio till för kissepaus när vi kommit fram. Var ju tvungen att uppsöka en någorlunda anständig toalett, kissa i det fria gör djur och drontar. Så anständig var den väl i och för sig inte, men luktade gemytligt av tonåriga hormoner och bollsport. Dessutom kan jag garantera att vi kommer förbättra vår tid. Vi gör ju givetvis om det hela på söndag!



'Til then!