Kräm

Åååh, kräm som är så gott! Kanske ni tänker. Eller så tänker ni på hur få kalorier det finns i Ekström lågkalorialternativ. Så tänker inte jag. Jag tänker snarare på den kräm man har i benen, eller idag snarare på den akuta bristen på just sådan kräm. Krämlöshet helt enkelt.

Idag har jag med andra ord fan inte gjort många knop. Men nu är det mest mitt i natten och jag har vaknat till liv och tänkte skriva en smula. Jag jobbade igår natt och det var förbannat segt. Jag var verkligen hur trött som helst, vilket inte brukar vara fallet när jag jobbar natt. Ja, det hela ledde till att jag fortfarande inte var utsövd när jag gick till UB för att träffa min syster. Min söta lillasyster som heter som i visan... Hon körde mig upp till farsan och hämtade kartonger med mig. När vi kom tillbaka hade Lingan dykt upp och vi gick självklart direkt till vårt mest naturliga hang-out - systemet. Hittade en likör gjord på tequila, grädde och päron som hette Baja Päron. När jag hade slutat skratta nöjde jag mig med äckelpäckel Harboe-bärs och vi parkerade oss på min gård för en sen lunch. Lunchen bestod av frallor (eller hellre: "rundstycken") och en ljuvlig brieost tillverkad av Euroshopper. Heh, lite sent i månaden, är ganska fattig nu...

Efter ett par bärs insåg ju både jag och Lingan att det var mycket roligare att kasta brie på varandra än att äta den och som det brukar bli numera visade sig återigen vår sportiga sida. Vi kastade gris helt enkelt. Eller ja - vi kastade "Harboe" faktiskt, men det är ju samma regler, inte så lurigt. Det blev lite lättare om man kramade ihop osten till en fräsch boll, på bilden finns det även lite gräs, löv och sånt där som fastnar på briebollar när man tappar dom. Lingans fingrar blev faktiskt ostigare än någonsin (och det vill inte säga lite). Hon vann.

Jag hade ju vilda planer på att verkligen packa för allt vad tygen håller idag, men det blev inget med det. När vi väl kommit upp i lägenheten och tvättat bort alla ostrester lade sig krämlösheten som en enorm tyngd över oss båda. Slöare har jag sällan kännt mig. Orkade inte ens supa till på ett respektabelt sätt utan gav mest upp och glodde på tv. Såg "The People vs. Larry Flynt" för 713:e gången. Tycker om den, jag har alltid varit svag för folk som knarkar ihjäl sig.

Funderar lite på hur man vet om man har fått en fästing. Känns det lite som en oklämbar finne? Syns den eller är den typ mikroskopisk? Nu när Milla har konstaterad impetigo (bless her soul) så börjar man ju fundera på om man faller samman och letar fel och sådär. Jaja, jag lär ju märka om armen ruttnar bort i hastig armcancer eller nåt. Men det får inte bli imorgon för då ska det packas så det står härliga till!

natti for now